Resan va sjuk. Helt jäkla sjuk. 

Jag kan inte beskriva för er hur det såg ut eller hur man kände, för det var konstigt. Mina förväntingar på hela grejen var absolut helt annorlunda än hur det var. Jag trodde att det skulle vara dryga ensamma kvällar och folk som var helt tysta, helt knäckta av vad vi fick se. Kvällarna var super roliga, och ingen var tyst en ända gång förutom när vi sov. Ingen bröt ihop men alla var såklart tagna av det sjuka som inträffat precis där vi stod liksom. 

Bussresan och båtresan var sega, till en början. Innan jag träffade Felicia. (berättar om henne senare :P)

 

 

Här startades hela aktionen, en början på ett massmord. Här förintades inte folk på samma sätt som de i Auschwitz Birkenau som vi då skulle besöka dagen efter. Här jobbade/svalt de sig till döds. Det var mest ett stort museum vilket enlogt mig gjorde att man inte kunde se allt framför sig. Man kunde inte förstå hur folk kunde behandlas men mest av allt, hur kunde det finnas någon som har ett så ont hjärta och gör så mot någon annan. Jag tycker det är den viktigaste frågan, hur levde man egentligen med att man dödat, sparkat och spottat på andra människor. Judehatet kan inte ha varit så stort, inte hos alla, det kan inte stämma. När man hör om alla barn som blev misshandlade för att de inte var arbetsdugliga, INGEN kan stå och sparka på ett hjälplöst barn utan att bli berörd. Inte en en "tysk soldat" och det är jag verkligen säker på. Ända stället jag verkligen blev berörd på under besöket den dagen för när vi såg Rudolf Höss hus, han som var den som låg bakom Auschwitz "framgångar", han höll koll på att allt gick som det skulle, När vi såg hans hus. Där bodde han med 5 barn och sin fru, levde ett lyckligt liv bara 100 meter bort från all misär och lidande, och brydde sig inte ett jävla skit rent utsagt. Barnen växte upp hos en trygg familj medan andra barn misshandlades och såg sina föräldrar skjutas eller sparkas till döds. Ett barn ska inte behöva se sina föräldrar och syskon behandlas på det sätt, och de ska verkligen inte behöva utsättas för det själva. Fruktansvärt.

 

 

Detta har nog varenda själ hört talas om. Förintelselägret där man gasade ihjäl människor på löpande band. Varför skrev jag inte judar? Jo för att det var så många andra, Romer, Homosexuella, Handikappade, Krigsfångar osv som också fick sätta livet till i detta tragiska sätt för att se till att världen skulle bli "ren". Tänk så många som blir bortglömda bara för att det judiska folket var majoriteten i lägrerna. Denna dagen antecknade inte jag utan jag försökte istället fokusera på vad guiden sa, vilket gjorde allt mycket mer påtagligt jobbigt än dagen före, då var man så fokuserad på att bara få med all fakta, den dagen fick man verkligen sätta sig ner och bara försöka fatta det i princip ofattbara. Det var så jäkla stort, man kunde liksom inte se till slutet av stället. När vi gick där vid ruinerna till gaskammrarna berättade guiden att fångar själva fick arbeta där, de fick dela ut tvål och handdukar till alla som skulle "duschas" och berätta för dem att det inte var någon fara. Då slog tanken mig, De som jobbade där kanske kände någon som skulle dö, tänk att behöva lura din syster eller bror, mamma eller pappa, mormor eller morfar? Se dem gå in i rummet, och sedan bära ut dem därifrån, och du kan inte göra ett skit åt det. Så mycket ondska på samma plats. Det luktade död när man kom in igenom dödens port, och man kunde inte göra något åt det. 

 

Detta var en av dom svåraste resorna men också en av de roligaste! jag har träffat så många häftiga/roliga/underbara/roliga vänner som jag förhoppningsvis kommer ha kontak med i fortsättningen. Felicia är en av dem. det började med att vi satt på donken och skulle käka, då sätter hon sig mittemot mig och ba "tja, vad heter du?" och sen ba "kan jag ta av din ketchup?" Hur många personer gör så liksom, så himla go! Sen bara det fortsatte, och nu är vi väldigt nära, likaså Albina, hon går ju i min klass och trots det har jag aldrig fattat att hon är så himla skön och rolig! Dessa och många fler gjorde att resan blev så himla rolig!

 

Nu efteråt uppskattar jag min familj mer, jag är så glad at dom finns och att ingen kan ta dom ifrån mig, att ingen kan dela upp oss i led och skicka iväg dom till döden. Jag värderar viktigare saker i livet, typ, man ska inte vara ledsen åt saker som man ändå inte kan förändra. Dessa är några av sakerna som jag fått med mig hem. Otrolig resa som jag aldrig kommer att glömma ( om jag inte blir dement eller så) 

Tack för att du tog dig tid att läsa!